The Bootleg Series Volume 7 : No Direction Home

****
Något av en besvikelse efter de andra volymerna i serien. Men herregud. Något annat hade väl varit konstigt. Den påminner mest av allt om Anthology-skivorna med The Beatles. Den här var ju också ett slags bihang till en dokumentär som kom ut ungefär samtidigt. Skillnaden är att outgivet Beatles-materiel alltid är klart underlägset det som blev utgivet. Med Bob Dylan råder nästan det omvända förhållandet som regel. Men källorna är förstås inte outsinliga, och här dyker det upp en del av kategorin kuriosa (som Anthology-projektet nästan uteslutande bestod av...). Inspelningar av bekanta sånger som är annorlunda men knappast bättre än de välkända. Bäst är förmodligen Visions of Johanna i den tidiga studioversionen med The Band. Tidigare känd på bootleg, men nu tillgänglig för alla och i perfekt ljudkvalitet. Stökigare och mer elektrisk än versionen på Blonde on Blonde. Men förstås inte bättre, egentligen mest intressant i ljuset av vad som blev.

The Bootleg Series volume 6: Live 1964

*****
Live 1964 är nog den liveskiva med Bob Dylan som inneburit den största aha-upplevelsen för mig. Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på Another Side(som väl är mer eller mindre samtida med den här konserten). Det betyder inte att det är något fel med sångerna på den skivan, men jag har inte känt något stort behov att höra just de inspelningarna. Medan jag bekantade mig med Live 1964-dubbeln tog jag på nytt fram Another Side och jämförde. Det är uppenbart att Live 1964 lyckas fånga någonting som inte finns på den studioinspelade skivan. Han behöver publiken för att föra fram kärnan i sångerna. De kommunicerar på ett helt annat sätt, och flödar fram mer naturligt när han har en andra samtalspart i publiken. Det är dessutom så helt uppenbart att han här står på sin absoluta topp som underhållare. Han kläcker ur sig spontana lustigheter som är genuint roliga, till skillnad från senare år när han i stället mumlar ansträngt fåniga och ofta smaklösa vitsar som publiken bara kan skratta åt av medlidande.

Men så växlar han spår mitt i en lustighet och börjar sjunga It's All Right, Ma (It's Life, And Life Only) (som den då hette). En lååångsam version där det någon gång känns som att han letar efter orden. Förmodligen är det första gången som de flesta i publiken hör sången, och de ges ordenligt med utrymme att snappa upp texten. Inte många sånger är så fulla av odödliga rader som It's All Right, Ma (I'm Only Bleeding) (Som den "egentligen" heter) - men här vet inte publiken vad nästa rad är, vet inte att den förväntas dra efter andan, alternativt jubla, när han sjunger

Sometimes even the president of the United States must have to stand naked

Efter Watergate- och andra skandaler är det en obligatorisk reaktion. Här är det närmast en poetisk bild av en offentlig person som en vanlig människa. Det är trots allt 1964 och presidenter är inte nakna.

Att det fortfarande är 1964 kan det vara värt att tänka på även när man hör andra orimligt visionära sånger som inte skulle komma på skiva förrän året därpå: Mr Tambourine Man, Gates of Eden ... Vilken perfekt skärningspunkt mellan den unge, energiske, skojfriske Dylan och den stenade, ironiska Dylan som turnerade jordklotet ett par år senare! Här är han kanske stenad i sin lyrik, men inte i sin scenperson.

Betygsfemmorna tar aldrig slut. The Bootleg Series så långt är bara en räcka fullpoängare. Tre konserter som fångar Dylan vid olika punkter i karriären, och varje gång på en fånigt hög nivå.

The Bootleg Series volume 5: Live 1975

*****
Det tog ett tag innan jag kom mig för att lyssna på den här. Jag hade ju redan Hard Rain, och trodde väl i min enfald att den inte kunde skilja sig så mycket från den skivan. Men det här är någonting helt annat. För mig är den en sammansmältning mellan de bästa elementen från Desire-skivan och liveskivan Before the Flood som spelades in under 1974 års turné med The Band. Den förras folk- (eller kanske världs-) musikinfluerade instrumentering och arrangemang och den senares maniska energi och attack. På många sätt är det den inspelning som bäst summerar allt som var bra med Bob Dylans 70-tal.

Förmodligen är den - tillsammans med Before the Flood - den Bob Dylan-skiva som passar bäst att avlyssna på väldigt hög volym.

The Bootleg Series volume 4 : Live 1966

*****
I häftet som följde med Bootleg series 1-3 utlovades nya utgåvor med outgivet material, framförallt konserter. Bland annat nämndes den i vissa kretsar mycket välkända konserten som brukar benämnas The Royal Albert Hall Concert. En skiva som någon har kallat för den bästa rockskiva som någonsin gjorts. Och då var den fortfarande bara tillgänglig som en jämförelsevis dåligt ljudande bootleg. Jag började vänta på de utlovade volymerna.

Men väntan blev lång. Jag hann åldras från 20 till 27 år innan Royal Albert Hall-konserten äntligen kom på officiellt utgiven CD. Under tiden hade man genom visst detektivarbete kommit fram till att inspelningen i själva verket inte var gjord i Royal Albert Hall, utan i Free Trade Hall i Manchester. Skivan var värd all väntan. Särskilt den elektriska halvan består av underbart knöligt, spretigt, elektriskt, stökigt, knasigt och argt framförda låtar. Alla börjar nästan på samma sätt: Bobby stampar fötterna några gånger, börjar slå an strängarna lite tvekande, ungefär som om de fortfarande befann sig på första repetitionen inför turnén.

Så hoppar de andra i bandet in en efter en. Särskilt framträdande är Garth Hudsons melodiska orgelspel, Mickey Jones böljande trumspel och Robbie Robertsons uppskruvade och energiska gitarr. Jag vill gärna också ge Rick Danko ett hedersomnämnande. Han är inte bara en fantastisk basist, utan han bidrar också med en harmonistämma på One Too Many Mornings som höjer låten till skyarna. Den enda som återstår att nämna är Richard Manuel. Hans piano rullar liksom igenom låtarna och binder ihop allt som spretar till en organiskt helhet.

Och Bobby själv förstås. Han sjöng gissningsvis aldrig bättre på hela världsturnén än just på Manchester-konserten. Det var ju ett antal konserter som inte spelades in, så helt säker kan man inte vara. Jag tänkte ge bara ett exempel på från den här skivan som visar vilken genialisk sångare Bob Dylan var i sina bästa stunder. One Too Many Mornings. Tredje versen. Efter solot. Versen börjar

...It's a restless hungry feeling that don't mean no one no good

Och så, några rader senare:

YOU'RE right from your SIDE, and I am right from MINE.

Den raden har Bob Dylan aldrig sjungit bättre. Han betonar helt fel och riktigt trycker ner hela raden i halsen på publiken. På senare år har Bobby gjort en ära av att heöa tiden tolka om sina sånger till oigenkännlighet, och inte alltid med lyckat resultat. Men här är omtolkningen och leken med originalmelodin magisk och mitt i prick. Här är Bob Dylan en musiker med fullständig kontroll över sitt instrument, som alltså är rösten och inte munspelet eller gitarren om någon trodde det. Det är ett faktum som inte alltid är uppenbart för alla lyssnare, men Bob Dylan är framför allt en sångare. En mycket bra sångare. Han råkar också vara en alldeles utomordentligt bra textförfattare och en ganska bra kompositör rent musikaliskt, rösten måste ändå betraktas som Bob Dylans främsta gåva till mänskligheten.

The Bootleg Series Volumes 1-3

*****
Tre CD med enbart tidigare outgivet material. Tanken framstod som närmast absurd när den här boxen dök upp. Absurd, men oändligt lockande. Jag köpte den på utgivningsdagen. Märkligt nog motsvarade den inte bara förväntningarna - den överträffade dem många gånger om. Kanske den bästa samlingsskiva som givits ut med Bob Dylans musik. Och därmed förmodligen den bästa samlingsskivan någonsin med någon artist. Utan tvekan den bästa boxen någonsin. Det torde kunna bevisas vetenskapligt.

Dylan & the Dead (1989) Under the Red Sky (1990)

Oj, jag glömde viss skriva om de här två odödliga klassikerna. Det får bli i nästa liv.

Modern Times (2006)

***

Jag har länge varit tveksam till Dylans ”mogna” röst, men här kommer den verkligen till sin rätt. Det är en skön skiva med en skön ljudbild, på gott och ont. Jag lyckas räkna till tre obestridliga klassiker på den, vilket måste vara mer än på länge: Nettie Moore, Ain’t Talkin’ och Workingman’s Blues #2. Resten är till stora delar ganska opersonliga, fragmenterade bluestolvor. Enstaka strofer kan för sig vara roliga eller fyndiga, men de hänger fritt utan kontakt med de andra. Som om de fogats till varandra en strof om dagen under en lång tid, allteftersom inspirationen fallit på.

Love and Theft (2001)

Ej betygssatt

Har inte lyssnat tillräckligt.

Time Out of Mind (1997)

***

Kristna har i alla tider varit övertygade om att de lever i de yttersta dagarna. Världen är sjuk, människorna depraverade och det enda som återstår är att invänta harmageddon, med allt vad som ska följa därefter. Min åsikt är att Bob Dylan tog irreparabel skada – som konstnär – av sin uttalat kristna period, och att han ännu inte har hämtat sig från dess verkningar. Nuförtiden sjunger han nästan bara om hur dålig världen är. Det är inget fel i sig, men hans perspektiv är alltid uppgivet. Människorna – eventuellt Dylan själv inräknad – är förlorade, och det finns ingenting man kan göra åt det, annat än be om nåd. När äktenskapsbrytaren, drogmissbrukaren och mångmiljonären Bob Dylan sjunger ”not dark yet, but it’s getting there”, ”I used to care, but things have changed”, ”everything is broken” osv., och döper en skiva till ”World Gone Wrong” har jag svårt att ta det på allvar. Världen må vara sjuk, på mer än ett sätt, men vi lever inte i samma värld, jag och Bob. Det här är en bra men ganska osympatisk skiva.

World Gone Wrong (1993)

Ej betygssatt

Har inte hört. Säkert bra. Men vilken titel.

Good As I Been to You (1992)

***

Nu spelar han akustisk gitarr, och försöker inte ens skriva egna låtar. Bra. Någon som tycker att omslaget är snyggt? Någon?

Oh Mercy (1989)

***

Oändligt mycket bättre än i stort sett allt annat han gjorde under 80-talet, men långt ifrån ett fullgånget album. Ljudbilden är förförisk, men herregud: ”We live in a political world”… Några textrader är inte långt ifrån pekoralnivån.

Down In the Groove (1988)

*

När man trodde att det inte kunde bli värre.

Knocked Out Loaded (1986)

**

Det smått obegripliga omslaget väcker någon sorts vag förhoppning. Musiken slår emellertid nya bottenrekord. Tvåan i betyg är där enbart på grund av Brownsville Girl, men inte ens den är särskilt bra.

Empire Burlesque (1985)

**

Bob Dylan har förvandlats till ett monster. Smaklöst.

Real Live (1984)

***

Bättre liveskiva än Budokan. Men motsatsen hade varit svår att åstadkomma. Höjdpunkten är Tangled Up In Blue med delvis ny text.

Infidels (1983)

***

Fortfarande ful produktion, men lite effektivare den här gången. Bra låtar dyker upp här och där, men flera av de bästa hamnade utanför skivan och måste avnjutas på The Bootleg Series vo. 1-3 eller på rent illegitima utgåvor.

Shot Of Love (1981)

**

Ful produktion, några halvbra låtar. Han försöker i alla fall.

Saved (1980)

*

Nä. Jag lyssnar inte igenom den igen.

At Budokan (1979)

**

Det är ju en dubbel, så det skulle vara konstigt om allt var dåligt. Men mest låter det trött. Fortsätter den nedåtgående trenden på liveskivorna från Hard Rain.

Slow Train Coming (1979)

***

Fortsätter en oroväckande trend från Street Legal: Produktionen stör. Två riktigt bra låtar, några fåniga.

Street Legal (1978)

***

Saxofoner! Damkörer! Bobby tjuvstartar 80-talet. Det låter trots allt bra, men kanske lite ojämnt. Något har hänt med hans röst också. En gnällighet som han faktiskt inte har blivit av med ännu.

Hard Rain (1976)

**

Tyvärr inspelad i fel ände av turnén med Rolling Thunder Revue. En bättre representation av turnén finns på Live 1975-skivan.

Desire (1976)

****

Mysigt, mystiskt, svängigt, skumt, folkmusikaktigt. Emellanåt ett rakt berättande som är mycket otypiskt för Bob Dylan.

The Basement Tapes (1975)

****

Trots eller kanske tack vare Robbie Robertsons trixande och fuskande med de primitiva källarinspelningarna är det förmodligen den roligaste skivan att lyssna på i hela Bob Dylans utgivning. De studioinspelade låtarna med The Band - som egentligen inte hör hit - skänker stadga och variation åt anrättningen.

Blood On the Tracks (1975)

*****

Bobby sätter alla tvivlare på plats med en sångcykel som Shakespeare skulle vara stolt över. Eller kanske inte. Han skulle nog anmärka på att Lily, Rosemary & the Jack of Hearts är för lång och inte passar in. Vad vet han.

Before the Flood (1974)

*****

Känner du till en bättre liveskiva? Då skulle jag vilja höra den. Nej, förresten. Du har fel.

Planet Waves (1974)

****

New Morning del 2. Men inte lika daggfrisk som den skivan. Mer kladdig och desperat. Det menar jag förstås inte som något negativt.

Dylan (1973)

*

En skiva man lyssnar på en gång. Sedan en gång till något år senare för att se om det var något man missade sist. Det var det inte.

Pat Garrett & Billy the Kid (1973)

**

Huvudsakligen variationer på en och samma låt (Billy), och med Knockin’ on Heaven’s Door instoppad någonstans i mitten. Musiken är sladdrigt rasslande och ökendammig. OK som ljudkuliss, men inte särskilt upphetsande.

New Morning (1970)

****

Han sjunger personligt/privat på ett sätt som han faktiskt aldrig har gjort förut. På det där känsliga singer-songwriter-sättet. Dessutom med snuvig röst. Oemotståndligt!

Self Portrait (1970)

***

Inte fullt så hemsk som sitt rykte. Det är också möjligt att den gör sig bättre som CD än som dubbel-LP. Rätt programmerad låter det som en ganska trevlig skiva någonstans mitt emellan John Wesley Harding och Nashville Skyline.

Nashville Skyline (1969)

***

Bob Dylan goes Kalle Anka, röstmässigt. Det låter fånigt och ansträngt, men i slutändan helt kongenialt med musiken på skivan. En handfull - eller något färre - verkligt minnesvärda låtar. Omslaget förlåter mycket.

John Wesley Harding (1967)

*****

Folkrock, fast utan särskilt mycket rock. Fjäderlätt musik, skumma texter och ett ännu skummare omslag. En ytterst bisarr skiva som låter väldigt vanlig och välbekant efter ett tag.

Blonde On Blonde (1966)

*****

Bakom den suddiga bilden på en halsduksprydd Bobby döljer sig en så löjligt briljant enkel-LP att tanken svindlar. Det finns inte betygssteg nog på mitt tangentbord för att bedöma den rättvist. Men nu är Blonde On Blonde en dubbel-LP, varför den får nöja sig med en ordinär femma i betyg.

Highway 61 Revisited (1965)

*****
Bob Dylan skapade framtidens musik på Highway 61 Revisited. Det var bara 1965 men han lät redan som ...1966. Ska man bara ha en Bob Dylan-skiva så ska man skaffa den här. Men då kommer man att vilja ha fler.

Bringing It All Back Home (1965)

****
Varför bara 4 asterisker? Nästan alla sånger på skivan är femstjärniga, men musiken vill ändå inte lyfta till den högsta, absolut sublima nivå som krävs för det högsta betyget.

Another Side of Bob Dylan (1964)

****
Inte någon dålig skiva, men strängt taget hade han redan gjort den en gång tidigare (Freewheelin' hette den då). Ville man haka på folkrocktåget vid mitten av sextiotalet så var det den här skivan man köpte. The Byrds, som satt i loket och tutade, tog sig an (med den äran) All I Really Want To Do, Chimes Of Freedom, Spanish Harlem Incident och My Back Pages. The Turtles å sin sida massakrerade (med den äran) It Ain't Me, Babe. Andra följde i deras spår.

The Times They Are A-Changin' (1964)

****

"Protestsångeriet funkade ju så bra sist, så här kommer en hel skiva med sånt. Hoppas bara att de inte tror att jag ska fortsätta med protesterandet i all evighet. Det börjar faktiskt redan bli lite segt."

The Freewheelin' Bob Dylan (1963)

*****

Här kommer Bob Dylan. Han har gjort en nästan löjligt perfekt skiva. Den hänger inte ihop alls. Politik och nonsens omvartannat. Högt och lågt. Enkelt och komplext. Den mest harmoniskt avvägda blandningen av motsatser man kan tänka sig.

Bob Dylan (1962)

***
Porträtt av konstnären som valp. Den första versionen av artisten Bob Dylan sjunger med lånad röst, men resultatet är både charmigt och underhållande.