
Bobby sätter alla tvivlare på plats med en sångcykel som Shakespeare skulle vara stolt över. Eller kanske inte. Han skulle nog anmärka på att Lily, Rosemary & the Jack of Hearts är för lång och inte passar in. Vad vet han.
Recensioner av Bob Dylan-skivor. Tyckande alltså, delvis baserat på andras tyckande. Skribenten har förstås lyssnat på alla skivor och uttrycker sina egna åsikter. Men vad är åsikter? Varför tycker vi si och så, och kan man bara bortse från alla hundratals recensioner av mer eller mindre normerande karaktär som man har läst genom åren? Det finns en kanonisk tradition kring Bob Dylans verk som är svår att frigöra sig från.
2 kommentarer:
Under det ytliga, plastiga 80-talet vände man sig om och upptäckte en rad magnifika skivor. Blood On the Tracks måste vara den bästa skivan som Dylan gjorde på 70-talet. Ett skilsmässoalbum. Rockmusikens första?
Vi känner till låtarna - alla på den här skivan är väl bra, som jag minns det.
Inga invändningar mot fem stjärnor.
"Blood on the tracks", svarar Plura Jonsson på en fråga om Bästa diktsamlingen i veckans DN På stan.
Skicka en kommentar