The Bootleg Series Volume 7 : No Direction Home

****
Något av en besvikelse efter de andra volymerna i serien. Men herregud. Något annat hade väl varit konstigt. Den påminner mest av allt om Anthology-skivorna med The Beatles. Den här var ju också ett slags bihang till en dokumentär som kom ut ungefär samtidigt. Skillnaden är att outgivet Beatles-materiel alltid är klart underlägset det som blev utgivet. Med Bob Dylan råder nästan det omvända förhållandet som regel. Men källorna är förstås inte outsinliga, och här dyker det upp en del av kategorin kuriosa (som Anthology-projektet nästan uteslutande bestod av...). Inspelningar av bekanta sånger som är annorlunda men knappast bättre än de välkända. Bäst är förmodligen Visions of Johanna i den tidiga studioversionen med The Band. Tidigare känd på bootleg, men nu tillgänglig för alla och i perfekt ljudkvalitet. Stökigare och mer elektrisk än versionen på Blonde on Blonde. Men förstås inte bättre, egentligen mest intressant i ljuset av vad som blev.

The Bootleg Series volume 6: Live 1964

*****
Live 1964 är nog den liveskiva med Bob Dylan som inneburit den största aha-upplevelsen för mig. Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på Another Side(som väl är mer eller mindre samtida med den här konserten). Det betyder inte att det är något fel med sångerna på den skivan, men jag har inte känt något stort behov att höra just de inspelningarna. Medan jag bekantade mig med Live 1964-dubbeln tog jag på nytt fram Another Side och jämförde. Det är uppenbart att Live 1964 lyckas fånga någonting som inte finns på den studioinspelade skivan. Han behöver publiken för att föra fram kärnan i sångerna. De kommunicerar på ett helt annat sätt, och flödar fram mer naturligt när han har en andra samtalspart i publiken. Det är dessutom så helt uppenbart att han här står på sin absoluta topp som underhållare. Han kläcker ur sig spontana lustigheter som är genuint roliga, till skillnad från senare år när han i stället mumlar ansträngt fåniga och ofta smaklösa vitsar som publiken bara kan skratta åt av medlidande.

Men så växlar han spår mitt i en lustighet och börjar sjunga It's All Right, Ma (It's Life, And Life Only) (som den då hette). En lååångsam version där det någon gång känns som att han letar efter orden. Förmodligen är det första gången som de flesta i publiken hör sången, och de ges ordenligt med utrymme att snappa upp texten. Inte många sånger är så fulla av odödliga rader som It's All Right, Ma (I'm Only Bleeding) (Som den "egentligen" heter) - men här vet inte publiken vad nästa rad är, vet inte att den förväntas dra efter andan, alternativt jubla, när han sjunger

Sometimes even the president of the United States must have to stand naked

Efter Watergate- och andra skandaler är det en obligatorisk reaktion. Här är det närmast en poetisk bild av en offentlig person som en vanlig människa. Det är trots allt 1964 och presidenter är inte nakna.

Att det fortfarande är 1964 kan det vara värt att tänka på även när man hör andra orimligt visionära sånger som inte skulle komma på skiva förrän året därpå: Mr Tambourine Man, Gates of Eden ... Vilken perfekt skärningspunkt mellan den unge, energiske, skojfriske Dylan och den stenade, ironiska Dylan som turnerade jordklotet ett par år senare! Här är han kanske stenad i sin lyrik, men inte i sin scenperson.

Betygsfemmorna tar aldrig slut. The Bootleg Series så långt är bara en räcka fullpoängare. Tre konserter som fångar Dylan vid olika punkter i karriären, och varje gång på en fånigt hög nivå.

The Bootleg Series volume 5: Live 1975

*****
Det tog ett tag innan jag kom mig för att lyssna på den här. Jag hade ju redan Hard Rain, och trodde väl i min enfald att den inte kunde skilja sig så mycket från den skivan. Men det här är någonting helt annat. För mig är den en sammansmältning mellan de bästa elementen från Desire-skivan och liveskivan Before the Flood som spelades in under 1974 års turné med The Band. Den förras folk- (eller kanske världs-) musikinfluerade instrumentering och arrangemang och den senares maniska energi och attack. På många sätt är det den inspelning som bäst summerar allt som var bra med Bob Dylans 70-tal.

Förmodligen är den - tillsammans med Before the Flood - den Bob Dylan-skiva som passar bäst att avlyssna på väldigt hög volym.

The Bootleg Series volume 4 : Live 1966

*****
I häftet som följde med Bootleg series 1-3 utlovades nya utgåvor med outgivet material, framförallt konserter. Bland annat nämndes den i vissa kretsar mycket välkända konserten som brukar benämnas The Royal Albert Hall Concert. En skiva som någon har kallat för den bästa rockskiva som någonsin gjorts. Och då var den fortfarande bara tillgänglig som en jämförelsevis dåligt ljudande bootleg. Jag började vänta på de utlovade volymerna.

Men väntan blev lång. Jag hann åldras från 20 till 27 år innan Royal Albert Hall-konserten äntligen kom på officiellt utgiven CD. Under tiden hade man genom visst detektivarbete kommit fram till att inspelningen i själva verket inte var gjord i Royal Albert Hall, utan i Free Trade Hall i Manchester. Skivan var värd all väntan. Särskilt den elektriska halvan består av underbart knöligt, spretigt, elektriskt, stökigt, knasigt och argt framförda låtar. Alla börjar nästan på samma sätt: Bobby stampar fötterna några gånger, börjar slå an strängarna lite tvekande, ungefär som om de fortfarande befann sig på första repetitionen inför turnén.

Så hoppar de andra i bandet in en efter en. Särskilt framträdande är Garth Hudsons melodiska orgelspel, Mickey Jones böljande trumspel och Robbie Robertsons uppskruvade och energiska gitarr. Jag vill gärna också ge Rick Danko ett hedersomnämnande. Han är inte bara en fantastisk basist, utan han bidrar också med en harmonistämma på One Too Many Mornings som höjer låten till skyarna. Den enda som återstår att nämna är Richard Manuel. Hans piano rullar liksom igenom låtarna och binder ihop allt som spretar till en organiskt helhet.

Och Bobby själv förstås. Han sjöng gissningsvis aldrig bättre på hela världsturnén än just på Manchester-konserten. Det var ju ett antal konserter som inte spelades in, så helt säker kan man inte vara. Jag tänkte ge bara ett exempel på från den här skivan som visar vilken genialisk sångare Bob Dylan var i sina bästa stunder. One Too Many Mornings. Tredje versen. Efter solot. Versen börjar

...It's a restless hungry feeling that don't mean no one no good

Och så, några rader senare:

YOU'RE right from your SIDE, and I am right from MINE.

Den raden har Bob Dylan aldrig sjungit bättre. Han betonar helt fel och riktigt trycker ner hela raden i halsen på publiken. På senare år har Bobby gjort en ära av att heöa tiden tolka om sina sånger till oigenkännlighet, och inte alltid med lyckat resultat. Men här är omtolkningen och leken med originalmelodin magisk och mitt i prick. Här är Bob Dylan en musiker med fullständig kontroll över sitt instrument, som alltså är rösten och inte munspelet eller gitarren om någon trodde det. Det är ett faktum som inte alltid är uppenbart för alla lyssnare, men Bob Dylan är framför allt en sångare. En mycket bra sångare. Han råkar också vara en alldeles utomordentligt bra textförfattare och en ganska bra kompositör rent musikaliskt, rösten måste ändå betraktas som Bob Dylans främsta gåva till mänskligheten.

The Bootleg Series Volumes 1-3

*****
Tre CD med enbart tidigare outgivet material. Tanken framstod som närmast absurd när den här boxen dök upp. Absurd, men oändligt lockande. Jag köpte den på utgivningsdagen. Märkligt nog motsvarade den inte bara förväntningarna - den överträffade dem många gånger om. Kanske den bästa samlingsskiva som givits ut med Bob Dylans musik. Och därmed förmodligen den bästa samlingsskivan någonsin med någon artist. Utan tvekan den bästa boxen någonsin. Det torde kunna bevisas vetenskapligt.