*****Live 1964 är nog den liveskiva med Bob Dylan som inneburit den största aha-upplevelsen för mig. Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på Another Side(som väl är mer eller mindre samtida med den här konserten). Det betyder inte att det är något fel med sångerna på den skivan, men jag har inte känt något stort behov att höra just de inspelningarna. Medan jag bekantade mig med Live 1964-dubbeln tog jag på nytt fram Another Side och jämförde. Det är uppenbart att Live 1964 lyckas fånga någonting som inte finns på den studioinspelade skivan. Han behöver publiken för att föra fram kärnan i sångerna. De kommunicerar på ett helt annat sätt, och flödar fram mer naturligt när han har en andra samtalspart i publiken. Det är dessutom så helt uppenbart att han här står på sin absoluta topp som underhållare. Han kläcker ur sig spontana lustigheter som är genuint roliga, till skillnad från senare år när han i stället mumlar ansträngt fåniga och ofta smaklösa vitsar som publiken bara kan skratta åt av medlidande.
Men så växlar han spår mitt i en lustighet och börjar sjunga It's All Right, Ma (It's Life, And Life Only) (som den då hette). En lååångsam version där det någon gång känns som att han letar efter orden. Förmodligen är det första gången som de flesta i publiken hör sången, och de ges ordenligt med utrymme att snappa upp texten. Inte många sånger är så fulla av odödliga rader som It's All Right, Ma (I'm Only Bleeding) (Som den "egentligen" heter) - men här vet inte publiken vad nästa rad är, vet inte att den förväntas dra efter andan, alternativt jubla, när han sjunger
Sometimes even the president of the United States must have to stand naked
Efter Watergate- och andra skandaler är det en obligatorisk reaktion. Här är det närmast en poetisk bild av en offentlig person som en vanlig människa. Det är trots allt 1964 och presidenter är inte nakna.
Att det fortfarande är 1964 kan det vara värt att tänka på även när man hör andra orimligt visionära sånger som inte skulle komma på skiva förrän året därpå: Mr Tambourine Man, Gates of Eden ... Vilken perfekt skärningspunkt mellan den unge, energiske, skojfriske Dylan och den stenade, ironiska Dylan som turnerade jordklotet ett par år senare! Här är han kanske stenad i sin lyrik, men inte i sin scenperson.
Betygsfemmorna tar aldrig slut. The Bootleg Series så långt är bara en räcka fullpoängare. Tre konserter som fångar Dylan vid olika punkter i karriären, och varje gång på en fånigt hög nivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar