** *****
Biograph var en box med fem LP-skivor som kom ut i mitten av 80-talet. Den går fortfarande att köpa, men nu som en trippel-CD. Biograph skapade den moderna boxen som vi känner den. Alla boxar som har kommit efter den har på något sätt influerats av de nymodigheter som den här boxen förde med sig. Boxar ska numera t.ex. alltid innehålla en väl avvägd blandning av välkända klassiker och helt outgiven musik. De ska dessutom gärna innehålla ett häfte med en längre essä och i vissa fall kanske t.o.m. kommentarer kring de individuella låtarna av artisten själv. Allt detta får man i Biograph. Innehållsmässigt är Biograph med några få undantag oklanderlig. Jag hade gärna sluppit höra Blowin' In the Wind en gång till, men i en samling av den här typen är den nog tyvärr oundviklig. Inte för att jag tycker att den är direkt dålig. Jag kommer till förklaringen nedan.
Jag tvekar inte att kalla musiken på den här boxen för femstjärnig nästan rakt igenom. Men här kommer problemet: De fem LP-skivorna var inte kronologiskt ordnade. I stället var de på något för mig outgrundligt sätt tematiskt ordnade. Detsamma gäller de tre CD-skivorna. LP-versionen är jag inte närmare bekant med, men som enskilda CD-skivor är de tre volymerna i Biograph nästan ospelbara. Hoppen i tid har förmodligen någon genomtänkt konstnärlig grund, men låtarna umgås på en obekvämt sätt. För mig och mina öron. Hittills. Under de tio år som jag har umgåtts med skivorna.
Jag försökte lösa problemet genom att göra en egen, strikt kronologisk version av Bioghraph. Exakt samma musik men i en annan ordning. Det blev lite bättre, men fortfarande inte ens i närheten av samma helhetskänsla som man får av t.ex. The Bootleg Series 1-3. Jag förstår inte varför. Tagen låt för låt är Biograph överlägsen nämnda box, ändå får den stryk. Den innehåller MASSOR av högkvalitativ musik som bara finns här och ingen annanstans på CD. Därför måste man höra den. Men man lyssnar inte på hela skivorna. Man väljer sina favoriter. Man programmerar CD-spelaren. Det tycker jag inte att man ska behöva göra. Därför får Biograph ett tvetydigt betyg. Fem asterisker för musiken, två asterisker för sammanställningen. Helheten brister.
I mina öron. Hittills.
Så till sist Blowin' In the Wind. Jag lyssnar på Biograph framför allt för att höra den nya, tidigare outgivna musiken. Vill jag höra Blowin' In the Wind så lyssnar jag på den i sitt sammanhang, alltså på The Freewheelin' Bob Dylan. Eventuellt på en ren Greatest Hits-skiva. Men Biograph är en bastard på två sätt: den är inte kronologiskt ordnad, och den innehåller för mycket som är alltför välbekant. Resultatet blir förvirring för nytillkomna lyssnare både vad gäller kronologi och sammanhang och frustration för de andra.
Man kan lite välvilligt säga att Biograph presenterar musiken på ett icke-kanoniskt sätt. Allt får lika värde: klassiska milstolpar och obskyra arkivfynd ges samma behandling. Jag kan på ett intellektuellt plan tycka att det är en sympatisk tanke, men i praktiken vill jag ha ordning och reda. En samlingsbox främsta uppgift - förutom att underhålla - är att klargöra sammanhang och förklara något om artisten. Enskilda låtar på Biograph är mycket förklarande, men som helhet fördunklar den närmast bilden av Bob Dylan.
I mina öron. Idag.
