Biograph

**
*****
Biograph var en box med fem LP-skivor som kom ut i mitten av 80-talet. Den går fortfarande att köpa, men nu som en trippel-CD. Biograph skapade den moderna boxen som vi känner den. Alla boxar som har kommit efter den har på något sätt influerats av de nymodigheter som den här boxen förde med sig. Boxar ska numera t.ex. alltid innehålla en väl avvägd blandning av välkända klassiker och helt outgiven musik. De ska dessutom gärna innehålla ett häfte med en längre essä och i vissa fall kanske t.o.m. kommentarer kring de individuella låtarna av artisten själv. Allt detta får man i Biograph. Innehållsmässigt är Biograph med några få undantag oklanderlig. Jag hade gärna sluppit höra Blowin' In the Wind en gång till, men i en samling av den här typen är den nog tyvärr oundviklig. Inte för att jag tycker att den är direkt dålig. Jag kommer till förklaringen nedan.

Jag tvekar inte att kalla musiken på den här boxen för femstjärnig nästan rakt igenom. Men här kommer problemet: De fem LP-skivorna var inte kronologiskt ordnade. I stället var de på något för mig outgrundligt sätt tematiskt ordnade. Detsamma gäller de tre CD-skivorna. LP-versionen är jag inte närmare bekant med, men som enskilda CD-skivor är de tre volymerna i Biograph nästan ospelbara. Hoppen i tid har förmodligen någon genomtänkt konstnärlig grund, men låtarna umgås på en obekvämt sätt. För mig och mina öron. Hittills. Under de tio år som jag har umgåtts med skivorna.

Jag försökte lösa problemet genom att göra en egen, strikt kronologisk version av Bioghraph. Exakt samma musik men i en annan ordning. Det blev lite bättre, men fortfarande inte ens i närheten av samma helhetskänsla som man får av t.ex. The Bootleg Series 1-3. Jag förstår inte varför. Tagen låt för låt är Biograph överlägsen nämnda box, ändå får den stryk. Den innehåller MASSOR av högkvalitativ musik som bara finns här och ingen annanstans på CD. Därför måste man höra den. Men man lyssnar inte på hela skivorna. Man väljer sina favoriter. Man programmerar CD-spelaren. Det tycker jag inte att man ska behöva göra. Därför får Biograph ett tvetydigt betyg. Fem asterisker för musiken, två asterisker för sammanställningen. Helheten brister.

I mina öron. Hittills.

Så till sist Blowin' In the Wind. Jag lyssnar på Biograph framför allt för att höra den nya, tidigare outgivna musiken. Vill jag höra Blowin' In the Wind så lyssnar jag på den i sitt sammanhang, alltså på The Freewheelin' Bob Dylan. Eventuellt på en ren Greatest Hits-skiva. Men Biograph är en bastard på två sätt: den är inte kronologiskt ordnad, och den innehåller för mycket som är alltför välbekant. Resultatet blir förvirring för nytillkomna lyssnare både vad gäller kronologi och sammanhang och frustration för de andra.

Man kan lite välvilligt säga att Biograph presenterar musiken på ett icke-kanoniskt sätt. Allt får lika värde: klassiska milstolpar och obskyra arkivfynd ges samma behandling. Jag kan på ett intellektuellt plan tycka att det är en sympatisk tanke, men i praktiken vill jag ha ordning och reda. En samlingsbox främsta uppgift - förutom att underhålla - är att klargöra sammanhang och förklara något om artisten. Enskilda låtar på Biograph är mycket förklarande, men som helhet fördunklar den närmast bilden av Bob Dylan.

I mina öron. Idag.

The Bootleg Series Volume 7 : No Direction Home

****
Något av en besvikelse efter de andra volymerna i serien. Men herregud. Något annat hade väl varit konstigt. Den påminner mest av allt om Anthology-skivorna med The Beatles. Den här var ju också ett slags bihang till en dokumentär som kom ut ungefär samtidigt. Skillnaden är att outgivet Beatles-materiel alltid är klart underlägset det som blev utgivet. Med Bob Dylan råder nästan det omvända förhållandet som regel. Men källorna är förstås inte outsinliga, och här dyker det upp en del av kategorin kuriosa (som Anthology-projektet nästan uteslutande bestod av...). Inspelningar av bekanta sånger som är annorlunda men knappast bättre än de välkända. Bäst är förmodligen Visions of Johanna i den tidiga studioversionen med The Band. Tidigare känd på bootleg, men nu tillgänglig för alla och i perfekt ljudkvalitet. Stökigare och mer elektrisk än versionen på Blonde on Blonde. Men förstås inte bättre, egentligen mest intressant i ljuset av vad som blev.

The Bootleg Series volume 6: Live 1964

*****
Live 1964 är nog den liveskiva med Bob Dylan som inneburit den största aha-upplevelsen för mig. Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på Another Side(som väl är mer eller mindre samtida med den här konserten). Det betyder inte att det är något fel med sångerna på den skivan, men jag har inte känt något stort behov att höra just de inspelningarna. Medan jag bekantade mig med Live 1964-dubbeln tog jag på nytt fram Another Side och jämförde. Det är uppenbart att Live 1964 lyckas fånga någonting som inte finns på den studioinspelade skivan. Han behöver publiken för att föra fram kärnan i sångerna. De kommunicerar på ett helt annat sätt, och flödar fram mer naturligt när han har en andra samtalspart i publiken. Det är dessutom så helt uppenbart att han här står på sin absoluta topp som underhållare. Han kläcker ur sig spontana lustigheter som är genuint roliga, till skillnad från senare år när han i stället mumlar ansträngt fåniga och ofta smaklösa vitsar som publiken bara kan skratta åt av medlidande.

Men så växlar han spår mitt i en lustighet och börjar sjunga It's All Right, Ma (It's Life, And Life Only) (som den då hette). En lååångsam version där det någon gång känns som att han letar efter orden. Förmodligen är det första gången som de flesta i publiken hör sången, och de ges ordenligt med utrymme att snappa upp texten. Inte många sånger är så fulla av odödliga rader som It's All Right, Ma (I'm Only Bleeding) (Som den "egentligen" heter) - men här vet inte publiken vad nästa rad är, vet inte att den förväntas dra efter andan, alternativt jubla, när han sjunger

Sometimes even the president of the United States must have to stand naked

Efter Watergate- och andra skandaler är det en obligatorisk reaktion. Här är det närmast en poetisk bild av en offentlig person som en vanlig människa. Det är trots allt 1964 och presidenter är inte nakna.

Att det fortfarande är 1964 kan det vara värt att tänka på även när man hör andra orimligt visionära sånger som inte skulle komma på skiva förrän året därpå: Mr Tambourine Man, Gates of Eden ... Vilken perfekt skärningspunkt mellan den unge, energiske, skojfriske Dylan och den stenade, ironiska Dylan som turnerade jordklotet ett par år senare! Här är han kanske stenad i sin lyrik, men inte i sin scenperson.

Betygsfemmorna tar aldrig slut. The Bootleg Series så långt är bara en räcka fullpoängare. Tre konserter som fångar Dylan vid olika punkter i karriären, och varje gång på en fånigt hög nivå.

The Bootleg Series volume 5: Live 1975

*****
Det tog ett tag innan jag kom mig för att lyssna på den här. Jag hade ju redan Hard Rain, och trodde väl i min enfald att den inte kunde skilja sig så mycket från den skivan. Men det här är någonting helt annat. För mig är den en sammansmältning mellan de bästa elementen från Desire-skivan och liveskivan Before the Flood som spelades in under 1974 års turné med The Band. Den förras folk- (eller kanske världs-) musikinfluerade instrumentering och arrangemang och den senares maniska energi och attack. På många sätt är det den inspelning som bäst summerar allt som var bra med Bob Dylans 70-tal.

Förmodligen är den - tillsammans med Before the Flood - den Bob Dylan-skiva som passar bäst att avlyssna på väldigt hög volym.

The Bootleg Series volume 4 : Live 1966

*****
I häftet som följde med Bootleg series 1-3 utlovades nya utgåvor med outgivet material, framförallt konserter. Bland annat nämndes den i vissa kretsar mycket välkända konserten som brukar benämnas The Royal Albert Hall Concert. En skiva som någon har kallat för den bästa rockskiva som någonsin gjorts. Och då var den fortfarande bara tillgänglig som en jämförelsevis dåligt ljudande bootleg. Jag började vänta på de utlovade volymerna.

Men väntan blev lång. Jag hann åldras från 20 till 27 år innan Royal Albert Hall-konserten äntligen kom på officiellt utgiven CD. Under tiden hade man genom visst detektivarbete kommit fram till att inspelningen i själva verket inte var gjord i Royal Albert Hall, utan i Free Trade Hall i Manchester. Skivan var värd all väntan. Särskilt den elektriska halvan består av underbart knöligt, spretigt, elektriskt, stökigt, knasigt och argt framförda låtar. Alla börjar nästan på samma sätt: Bobby stampar fötterna några gånger, börjar slå an strängarna lite tvekande, ungefär som om de fortfarande befann sig på första repetitionen inför turnén.

Så hoppar de andra i bandet in en efter en. Särskilt framträdande är Garth Hudsons melodiska orgelspel, Mickey Jones böljande trumspel och Robbie Robertsons uppskruvade och energiska gitarr. Jag vill gärna också ge Rick Danko ett hedersomnämnande. Han är inte bara en fantastisk basist, utan han bidrar också med en harmonistämma på One Too Many Mornings som höjer låten till skyarna. Den enda som återstår att nämna är Richard Manuel. Hans piano rullar liksom igenom låtarna och binder ihop allt som spretar till en organiskt helhet.

Och Bobby själv förstås. Han sjöng gissningsvis aldrig bättre på hela världsturnén än just på Manchester-konserten. Det var ju ett antal konserter som inte spelades in, så helt säker kan man inte vara. Jag tänkte ge bara ett exempel på från den här skivan som visar vilken genialisk sångare Bob Dylan var i sina bästa stunder. One Too Many Mornings. Tredje versen. Efter solot. Versen börjar

...It's a restless hungry feeling that don't mean no one no good

Och så, några rader senare:

YOU'RE right from your SIDE, and I am right from MINE.

Den raden har Bob Dylan aldrig sjungit bättre. Han betonar helt fel och riktigt trycker ner hela raden i halsen på publiken. På senare år har Bobby gjort en ära av att heöa tiden tolka om sina sånger till oigenkännlighet, och inte alltid med lyckat resultat. Men här är omtolkningen och leken med originalmelodin magisk och mitt i prick. Här är Bob Dylan en musiker med fullständig kontroll över sitt instrument, som alltså är rösten och inte munspelet eller gitarren om någon trodde det. Det är ett faktum som inte alltid är uppenbart för alla lyssnare, men Bob Dylan är framför allt en sångare. En mycket bra sångare. Han råkar också vara en alldeles utomordentligt bra textförfattare och en ganska bra kompositör rent musikaliskt, rösten måste ändå betraktas som Bob Dylans främsta gåva till mänskligheten.

The Bootleg Series Volumes 1-3

*****
Tre CD med enbart tidigare outgivet material. Tanken framstod som närmast absurd när den här boxen dök upp. Absurd, men oändligt lockande. Jag köpte den på utgivningsdagen. Märkligt nog motsvarade den inte bara förväntningarna - den överträffade dem många gånger om. Kanske den bästa samlingsskiva som givits ut med Bob Dylans musik. Och därmed förmodligen den bästa samlingsskivan någonsin med någon artist. Utan tvekan den bästa boxen någonsin. Det torde kunna bevisas vetenskapligt.

Dylan & the Dead (1989) Under the Red Sky (1990)

Oj, jag glömde viss skriva om de här två odödliga klassikerna. Det får bli i nästa liv.

Modern Times (2006)

***

Jag har länge varit tveksam till Dylans ”mogna” röst, men här kommer den verkligen till sin rätt. Det är en skön skiva med en skön ljudbild, på gott och ont. Jag lyckas räkna till tre obestridliga klassiker på den, vilket måste vara mer än på länge: Nettie Moore, Ain’t Talkin’ och Workingman’s Blues #2. Resten är till stora delar ganska opersonliga, fragmenterade bluestolvor. Enstaka strofer kan för sig vara roliga eller fyndiga, men de hänger fritt utan kontakt med de andra. Som om de fogats till varandra en strof om dagen under en lång tid, allteftersom inspirationen fallit på.

Love and Theft (2001)

Ej betygssatt

Har inte lyssnat tillräckligt.

Time Out of Mind (1997)

***

Kristna har i alla tider varit övertygade om att de lever i de yttersta dagarna. Världen är sjuk, människorna depraverade och det enda som återstår är att invänta harmageddon, med allt vad som ska följa därefter. Min åsikt är att Bob Dylan tog irreparabel skada – som konstnär – av sin uttalat kristna period, och att han ännu inte har hämtat sig från dess verkningar. Nuförtiden sjunger han nästan bara om hur dålig världen är. Det är inget fel i sig, men hans perspektiv är alltid uppgivet. Människorna – eventuellt Dylan själv inräknad – är förlorade, och det finns ingenting man kan göra åt det, annat än be om nåd. När äktenskapsbrytaren, drogmissbrukaren och mångmiljonären Bob Dylan sjunger ”not dark yet, but it’s getting there”, ”I used to care, but things have changed”, ”everything is broken” osv., och döper en skiva till ”World Gone Wrong” har jag svårt att ta det på allvar. Världen må vara sjuk, på mer än ett sätt, men vi lever inte i samma värld, jag och Bob. Det här är en bra men ganska osympatisk skiva.

World Gone Wrong (1993)

Ej betygssatt

Har inte hört. Säkert bra. Men vilken titel.

Good As I Been to You (1992)

***

Nu spelar han akustisk gitarr, och försöker inte ens skriva egna låtar. Bra. Någon som tycker att omslaget är snyggt? Någon?