*****I häftet som följde med Bootleg series 1-3 utlovades nya utgåvor med outgivet material, framförallt konserter. Bland annat nämndes den i vissa kretsar mycket välkända konserten som brukar benämnas The Royal Albert Hall Concert. En skiva som någon har kallat för den bästa rockskiva som någonsin gjorts. Och då var den fortfarande bara tillgänglig som en jämförelsevis dåligt ljudande bootleg. Jag började vänta på de utlovade volymerna.
Men väntan blev lång. Jag hann åldras från 20 till 27 år innan Royal Albert Hall-konserten äntligen kom på officiellt utgiven CD. Under tiden hade man genom visst detektivarbete kommit fram till att inspelningen i själva verket inte var gjord i Royal Albert Hall, utan i Free Trade Hall i Manchester. Skivan var värd all väntan. Särskilt den elektriska halvan består av underbart knöligt, spretigt, elektriskt, stökigt, knasigt och argt framförda låtar. Alla börjar nästan på samma sätt: Bobby stampar fötterna några gånger, börjar slå an strängarna lite tvekande, ungefär som om de fortfarande befann sig på första repetitionen inför turnén.
Så hoppar de andra i bandet in en efter en. Särskilt framträdande är Garth Hudsons melodiska orgelspel, Mickey Jones böljande trumspel och Robbie Robertsons uppskruvade och energiska gitarr. Jag vill gärna också ge Rick Danko ett hedersomnämnande. Han är inte bara en fantastisk basist, utan han bidrar också med en harmonistämma på One Too Many Mornings som höjer låten till skyarna. Den enda som återstår att nämna är Richard Manuel. Hans piano rullar liksom igenom låtarna och binder ihop allt som spretar till en organiskt helhet.
Och Bobby själv förstås. Han sjöng gissningsvis aldrig bättre på hela världsturnén än just på Manchester-konserten. Det var ju ett antal konserter som inte spelades in, så helt säker kan man inte vara. Jag tänkte ge bara ett exempel på från den här skivan som visar vilken genialisk sångare Bob Dylan var i sina bästa stunder. One Too Many Mornings. Tredje versen. Efter solot. Versen börjar
...It's a restless hungry feeling that don't mean no one no good
Och så, några rader senare:
YOU'RE right from your SIDE, and I am right from MINE.
Den raden har Bob Dylan aldrig sjungit bättre. Han betonar helt fel och riktigt trycker ner hela raden i halsen på publiken. På senare år har Bobby gjort en ära av att heöa tiden tolka om sina sånger till oigenkännlighet, och inte alltid med lyckat resultat. Men här är omtolkningen och leken med originalmelodin magisk och mitt i prick. Här är Bob Dylan en musiker med fullständig kontroll över sitt instrument, som alltså är rösten och inte munspelet eller gitarren om någon trodde det. Det är ett faktum som inte alltid är uppenbart för alla lyssnare, men Bob Dylan är framför allt en sångare. En mycket bra sångare. Han råkar också vara en alldeles utomordentligt bra textförfattare och en ganska bra kompositör rent musikaliskt, rösten måste ändå betraktas som Bob Dylans främsta gåva till mänskligheten.
1 kommentar:
Roligt med ett längre inlägg.
Skicka en kommentar