Modern Times (2006)

***

Jag har länge varit tveksam till Dylans ”mogna” röst, men här kommer den verkligen till sin rätt. Det är en skön skiva med en skön ljudbild, på gott och ont. Jag lyckas räkna till tre obestridliga klassiker på den, vilket måste vara mer än på länge: Nettie Moore, Ain’t Talkin’ och Workingman’s Blues #2. Resten är till stora delar ganska opersonliga, fragmenterade bluestolvor. Enstaka strofer kan för sig vara roliga eller fyndiga, men de hänger fritt utan kontakt med de andra. Som om de fogats till varandra en strof om dagen under en lång tid, allteftersom inspirationen fallit på.

Love and Theft (2001)

Ej betygssatt

Har inte lyssnat tillräckligt.

Time Out of Mind (1997)

***

Kristna har i alla tider varit övertygade om att de lever i de yttersta dagarna. Världen är sjuk, människorna depraverade och det enda som återstår är att invänta harmageddon, med allt vad som ska följa därefter. Min åsikt är att Bob Dylan tog irreparabel skada – som konstnär – av sin uttalat kristna period, och att han ännu inte har hämtat sig från dess verkningar. Nuförtiden sjunger han nästan bara om hur dålig världen är. Det är inget fel i sig, men hans perspektiv är alltid uppgivet. Människorna – eventuellt Dylan själv inräknad – är förlorade, och det finns ingenting man kan göra åt det, annat än be om nåd. När äktenskapsbrytaren, drogmissbrukaren och mångmiljonären Bob Dylan sjunger ”not dark yet, but it’s getting there”, ”I used to care, but things have changed”, ”everything is broken” osv., och döper en skiva till ”World Gone Wrong” har jag svårt att ta det på allvar. Världen må vara sjuk, på mer än ett sätt, men vi lever inte i samma värld, jag och Bob. Det här är en bra men ganska osympatisk skiva.

World Gone Wrong (1993)

Ej betygssatt

Har inte hört. Säkert bra. Men vilken titel.

Good As I Been to You (1992)

***

Nu spelar han akustisk gitarr, och försöker inte ens skriva egna låtar. Bra. Någon som tycker att omslaget är snyggt? Någon?

Oh Mercy (1989)

***

Oändligt mycket bättre än i stort sett allt annat han gjorde under 80-talet, men långt ifrån ett fullgånget album. Ljudbilden är förförisk, men herregud: ”We live in a political world”… Några textrader är inte långt ifrån pekoralnivån.

Down In the Groove (1988)

*

När man trodde att det inte kunde bli värre.

Knocked Out Loaded (1986)

**

Det smått obegripliga omslaget väcker någon sorts vag förhoppning. Musiken slår emellertid nya bottenrekord. Tvåan i betyg är där enbart på grund av Brownsville Girl, men inte ens den är särskilt bra.

Empire Burlesque (1985)

**

Bob Dylan har förvandlats till ett monster. Smaklöst.

Real Live (1984)

***

Bättre liveskiva än Budokan. Men motsatsen hade varit svår att åstadkomma. Höjdpunkten är Tangled Up In Blue med delvis ny text.

Infidels (1983)

***

Fortfarande ful produktion, men lite effektivare den här gången. Bra låtar dyker upp här och där, men flera av de bästa hamnade utanför skivan och måste avnjutas på The Bootleg Series vo. 1-3 eller på rent illegitima utgåvor.

Shot Of Love (1981)

**

Ful produktion, några halvbra låtar. Han försöker i alla fall.

Saved (1980)

*

Nä. Jag lyssnar inte igenom den igen.

At Budokan (1979)

**

Det är ju en dubbel, så det skulle vara konstigt om allt var dåligt. Men mest låter det trött. Fortsätter den nedåtgående trenden på liveskivorna från Hard Rain.

Slow Train Coming (1979)

***

Fortsätter en oroväckande trend från Street Legal: Produktionen stör. Två riktigt bra låtar, några fåniga.

Street Legal (1978)

***

Saxofoner! Damkörer! Bobby tjuvstartar 80-talet. Det låter trots allt bra, men kanske lite ojämnt. Något har hänt med hans röst också. En gnällighet som han faktiskt inte har blivit av med ännu.

Hard Rain (1976)

**

Tyvärr inspelad i fel ände av turnén med Rolling Thunder Revue. En bättre representation av turnén finns på Live 1975-skivan.

Desire (1976)

****

Mysigt, mystiskt, svängigt, skumt, folkmusikaktigt. Emellanåt ett rakt berättande som är mycket otypiskt för Bob Dylan.

The Basement Tapes (1975)

****

Trots eller kanske tack vare Robbie Robertsons trixande och fuskande med de primitiva källarinspelningarna är det förmodligen den roligaste skivan att lyssna på i hela Bob Dylans utgivning. De studioinspelade låtarna med The Band - som egentligen inte hör hit - skänker stadga och variation åt anrättningen.

Blood On the Tracks (1975)

*****

Bobby sätter alla tvivlare på plats med en sångcykel som Shakespeare skulle vara stolt över. Eller kanske inte. Han skulle nog anmärka på att Lily, Rosemary & the Jack of Hearts är för lång och inte passar in. Vad vet han.

Before the Flood (1974)

*****

Känner du till en bättre liveskiva? Då skulle jag vilja höra den. Nej, förresten. Du har fel.

Planet Waves (1974)

****

New Morning del 2. Men inte lika daggfrisk som den skivan. Mer kladdig och desperat. Det menar jag förstås inte som något negativt.

Dylan (1973)

*

En skiva man lyssnar på en gång. Sedan en gång till något år senare för att se om det var något man missade sist. Det var det inte.

Pat Garrett & Billy the Kid (1973)

**

Huvudsakligen variationer på en och samma låt (Billy), och med Knockin’ on Heaven’s Door instoppad någonstans i mitten. Musiken är sladdrigt rasslande och ökendammig. OK som ljudkuliss, men inte särskilt upphetsande.

New Morning (1970)

****

Han sjunger personligt/privat på ett sätt som han faktiskt aldrig har gjort förut. På det där känsliga singer-songwriter-sättet. Dessutom med snuvig röst. Oemotståndligt!

Self Portrait (1970)

***

Inte fullt så hemsk som sitt rykte. Det är också möjligt att den gör sig bättre som CD än som dubbel-LP. Rätt programmerad låter det som en ganska trevlig skiva någonstans mitt emellan John Wesley Harding och Nashville Skyline.

Nashville Skyline (1969)

***

Bob Dylan goes Kalle Anka, röstmässigt. Det låter fånigt och ansträngt, men i slutändan helt kongenialt med musiken på skivan. En handfull - eller något färre - verkligt minnesvärda låtar. Omslaget förlåter mycket.

John Wesley Harding (1967)

*****

Folkrock, fast utan särskilt mycket rock. Fjäderlätt musik, skumma texter och ett ännu skummare omslag. En ytterst bisarr skiva som låter väldigt vanlig och välbekant efter ett tag.

Blonde On Blonde (1966)

*****

Bakom den suddiga bilden på en halsduksprydd Bobby döljer sig en så löjligt briljant enkel-LP att tanken svindlar. Det finns inte betygssteg nog på mitt tangentbord för att bedöma den rättvist. Men nu är Blonde On Blonde en dubbel-LP, varför den får nöja sig med en ordinär femma i betyg.

Highway 61 Revisited (1965)

*****
Bob Dylan skapade framtidens musik på Highway 61 Revisited. Det var bara 1965 men han lät redan som ...1966. Ska man bara ha en Bob Dylan-skiva så ska man skaffa den här. Men då kommer man att vilja ha fler.

Bringing It All Back Home (1965)

****
Varför bara 4 asterisker? Nästan alla sånger på skivan är femstjärniga, men musiken vill ändå inte lyfta till den högsta, absolut sublima nivå som krävs för det högsta betyget.

Another Side of Bob Dylan (1964)

****
Inte någon dålig skiva, men strängt taget hade han redan gjort den en gång tidigare (Freewheelin' hette den då). Ville man haka på folkrocktåget vid mitten av sextiotalet så var det den här skivan man köpte. The Byrds, som satt i loket och tutade, tog sig an (med den äran) All I Really Want To Do, Chimes Of Freedom, Spanish Harlem Incident och My Back Pages. The Turtles å sin sida massakrerade (med den äran) It Ain't Me, Babe. Andra följde i deras spår.

The Times They Are A-Changin' (1964)

****

"Protestsångeriet funkade ju så bra sist, så här kommer en hel skiva med sånt. Hoppas bara att de inte tror att jag ska fortsätta med protesterandet i all evighet. Det börjar faktiskt redan bli lite segt."

The Freewheelin' Bob Dylan (1963)

*****

Här kommer Bob Dylan. Han har gjort en nästan löjligt perfekt skiva. Den hänger inte ihop alls. Politik och nonsens omvartannat. Högt och lågt. Enkelt och komplext. Den mest harmoniskt avvägda blandningen av motsatser man kan tänka sig.

Bob Dylan (1962)

***
Porträtt av konstnären som valp. Den första versionen av artisten Bob Dylan sjunger med lånad röst, men resultatet är både charmigt och underhållande.