![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEinTpyxvlYr24fIshFRyS51IGnVKn5Be8ccalo6gWTgOK0DWLW6zy0lC9tGWiIlYrGAr3LltRVEQkrYbJm5WtgYhh89WGdA8qRUTEjMbvvg0gEHJKSfZPY8oTpmvEKTbWyWid_UIJd-PF0/s320/newmorn.jpg)
Han sjunger personligt/privat på ett sätt som han faktiskt aldrig har gjort förut. På det där känsliga singer-songwriter-sättet. Dessutom med snuvig röst. Oemotståndligt!
Recensioner av Bob Dylan-skivor. Tyckande alltså, delvis baserat på andras tyckande. Skribenten har förstås lyssnat på alla skivor och uttrycker sina egna åsikter. Men vad är åsikter? Varför tycker vi si och så, och kan man bara bortse från alla hundratals recensioner av mer eller mindre normerande karaktär som man har läst genom åren? Det finns en kanonisk tradition kring Bob Dylans verk som är svår att frigöra sig från.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar