![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj5hqHyjarJYXKZduxYdGZdGSfh_tdyJQrSXDhHdyK-pTW0YmfmWiNVT3_Xu0UQ1o2UwkvnK_p9yj-jHU2_3JE_zY0fQ9MiOA7Y6IQyXpMWXWbcicVVD1Wz4yA9OXfR7fYx7YFMXXyTPPw/s320/infidels.jpg)
Fortfarande ful produktion, men lite effektivare den här gången. Bra låtar dyker upp här och där, men flera av de bästa hamnade utanför skivan och måste avnjutas på The Bootleg Series vo. 1-3 eller på rent illegitima utgåvor.
Recensioner av Bob Dylan-skivor. Tyckande alltså, delvis baserat på andras tyckande. Skribenten har förstås lyssnat på alla skivor och uttrycker sina egna åsikter. Men vad är åsikter? Varför tycker vi si och så, och kan man bara bortse från alla hundratals recensioner av mer eller mindre normerande karaktär som man har läst genom åren? Det finns en kanonisk tradition kring Bob Dylans verk som är svår att frigöra sig från.
3 kommentarer:
Tror att jag inhandlade Infidels tidigt sommaren 1988, på Domus i Kalix. Rea förmodligen.
Det finns en rad bra låtar på den här skivan - "I and I", "License to Kill", "Jokerman".
Jag tycker om texterna.
Minns att jag lyssnade en del på den här skivan, att det var sommar och jag satt och såg ut bland tallarna och drömde mig bort.
Har nu rätt länge tänkt spela den igen.
Och gjorde det idag. Lyssnade på några låtar.
"I and I", håller än.
Mark Knopfler på gitarr.
Så mycket 80-tal. Redan 1983.
Och det var just de tre låtarna ovan, som jag tänkte på i maj, som jag lyssnade på.
Skicka en kommentar