Bob Dylan goes Kalle Anka, röstmässigt. Det låter fånigt och ansträngt, men i slutändan helt kongenialt med musiken på skivan. En handfull - eller något färre - verkligt minnesvärda låtar. Omslaget förlåter mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar