Modern Times (2006)

***

Jag har länge varit tveksam till Dylans ”mogna” röst, men här kommer den verkligen till sin rätt. Det är en skön skiva med en skön ljudbild, på gott och ont. Jag lyckas räkna till tre obestridliga klassiker på den, vilket måste vara mer än på länge: Nettie Moore, Ain’t Talkin’ och Workingman’s Blues #2. Resten är till stora delar ganska opersonliga, fragmenterade bluestolvor. Enstaka strofer kan för sig vara roliga eller fyndiga, men de hänger fritt utan kontakt med de andra. Som om de fogats till varandra en strof om dagen under en lång tid, allteftersom inspirationen fallit på.

Love and Theft (2001)

Ej betygssatt

Har inte lyssnat tillräckligt.

Time Out of Mind (1997)

***

Kristna har i alla tider varit övertygade om att de lever i de yttersta dagarna. Världen är sjuk, människorna depraverade och det enda som återstår är att invänta harmageddon, med allt vad som ska följa därefter. Min åsikt är att Bob Dylan tog irreparabel skada – som konstnär – av sin uttalat kristna period, och att han ännu inte har hämtat sig från dess verkningar. Nuförtiden sjunger han nästan bara om hur dålig världen är. Det är inget fel i sig, men hans perspektiv är alltid uppgivet. Människorna – eventuellt Dylan själv inräknad – är förlorade, och det finns ingenting man kan göra åt det, annat än be om nåd. När äktenskapsbrytaren, drogmissbrukaren och mångmiljonären Bob Dylan sjunger ”not dark yet, but it’s getting there”, ”I used to care, but things have changed”, ”everything is broken” osv., och döper en skiva till ”World Gone Wrong” har jag svårt att ta det på allvar. Världen må vara sjuk, på mer än ett sätt, men vi lever inte i samma värld, jag och Bob. Det här är en bra men ganska osympatisk skiva.

World Gone Wrong (1993)

Ej betygssatt

Har inte hört. Säkert bra. Men vilken titel.

Good As I Been to You (1992)

***

Nu spelar han akustisk gitarr, och försöker inte ens skriva egna låtar. Bra. Någon som tycker att omslaget är snyggt? Någon?

Oh Mercy (1989)

***

Oändligt mycket bättre än i stort sett allt annat han gjorde under 80-talet, men långt ifrån ett fullgånget album. Ljudbilden är förförisk, men herregud: ”We live in a political world”… Några textrader är inte långt ifrån pekoralnivån.

Down In the Groove (1988)

*

När man trodde att det inte kunde bli värre.

Knocked Out Loaded (1986)

**

Det smått obegripliga omslaget väcker någon sorts vag förhoppning. Musiken slår emellertid nya bottenrekord. Tvåan i betyg är där enbart på grund av Brownsville Girl, men inte ens den är särskilt bra.

Empire Burlesque (1985)

**

Bob Dylan har förvandlats till ett monster. Smaklöst.

Real Live (1984)

***

Bättre liveskiva än Budokan. Men motsatsen hade varit svår att åstadkomma. Höjdpunkten är Tangled Up In Blue med delvis ny text.

Infidels (1983)

***

Fortfarande ful produktion, men lite effektivare den här gången. Bra låtar dyker upp här och där, men flera av de bästa hamnade utanför skivan och måste avnjutas på The Bootleg Series vo. 1-3 eller på rent illegitima utgåvor.

Shot Of Love (1981)

**

Ful produktion, några halvbra låtar. Han försöker i alla fall.